I don’t believe in ghosts, but there’s a ghost under my bed

Idag kom jag hem till Norrköping från min korta vistelse i hemstaden, eller snarare min vistelse i Sandviken två mil därifrån. Men det här inlägget är inte tänkt att handla om hur bitter jag är för att ingen av mina föräldrar bor kvar i Gävle, utan något helt annat. Jag har nämligen kommit på en konstig grej. Eller, den är inte så konstig egentligen. Kanske. Anyways. Jag är typ rädd för spöken. Det här är inget som kommer som någon större överaskning för mig personligen, och det är ändå något som aldrig riktigt stört mig. Men ibland gör jag ett sjukt bra jobb med att skrämma upp mig själv, och framför allt när jag ska sova nere i källaren hemma hos mor min. Jag fattar inte riktigt varför jag gör det, men så fort jag känner att det börjar bli läge för att gå och lägga sig drar hjärnan igång. Framför allt tänker jag på alla de läskiga filmer jag sett, samt på det jag inte ser. Det sistnämda är ju typ det läskigaste. Att ligga och föreställa sig att när man vänder sig i sängen så kommer man se nån läskig japansk unge eller något likvärdigt. Usch! Vad är poängen med det egentligen? Man gör sitt bästa att tänka på annat, men det går ju inte. Det är som att hjärnan verkligen vill tänka på saker som håller mig vaken. Det här problemet är inget jag stöter på särskilt ofta, men nu när jag var hos mor så kom jag och tänka på att det faktiskt händer relativt ofta just där, i jämförelse med andra ställen. Vad beror det på? Är det så att källare faktiskt är läskigare än andra ställen, eller spökar det i mammas hus? Jag är ju onekligen benägen att tro på det förstnämnda. Men man vet ju aldrig…

~ av Victor Åberg den 08/07/08.