En brevbärares bekännelser #1: Suburban & jag
Idag var sommarens första arbetsdag för undertecknad. Det kändes sådär bra. I morse när klockan ringde vaknade jag faktiskt ganska utvilad, och jag snoozade inte allt för många gånger. Ångesten kom inte riktigt förrän jag anlände till jobbet. Fy fan, vad jobbigt det kändes. Allting var verkligen hur jobbigt som helst. Jag kände mig vilsen och ensam, ställd inför ett oöverkomligt hinder. Men visst, jag körde igång och sortera sådär som jag alltid gör. Men tydligen har det skett vissa förändringar sen sist jag jobbade på Posten i Gävle. Jag saknade en pelare och kammarna hade friskt flyttats omkring till mitt förtret. Det löste sig ändå relativt bra, som det faktiskt brukar göra (man märker ganska snabbt att det mer eller mindre satt sig i ryggraden), men det tillförde ändå till ångesten. Jobbmässigt var det ytterligare en grej som bidrog till ångesten, nämligen den lilla detaljen att mitt distrikt numera innefattar två (2) gator mer än vad det gjort tidigare. Kämpigt. Som tur är fick jag hjälp av en av mina kollegor att hitta. Tur var det, för trots att jag faktiskt arbetar som brevbärare där så har jag verkligen noll lokalsinne när det kommer till Sätra. Jaja, det gick iallafall bra till slut. Klumpen i magen lättade lite när jag kom ut i luften, fick köra lite moped och dela ut posten. När jag kom in efter rundan var det typ tomt i huset, så jag antog att det var dags att sluta, och drog. Synd bara att jag var tvungen och åka hem till min far och inte till min kärleks mjuka famn. Det hade jag behövt idag. Ett bad på Harnäsbadet får väga upp.
P.S. Jag och Daniel såg The Dark Knight igår. Den var helt sjuuukt bra, men eftersom han sa att han skulle hinna göra det innan mig så låter jag honom kommentera den mer ingående. 5 av 5 från mig iallafall. D.S.
senaste kommentarer